På't igen!

En vecka av berg-och-dal-bana har passerat. Bättre nu! Lönen kom, jag betalade in årets inbetalningar till CSN i ett bräde men kan ändå föra över 15.000 till spar/investerande. Gott så. Och jobbet har, ta mig tusan, känts rent av roligt denna vecka? Herrejösses. Aldrig haft sådana jobb. Vet förstås att den känslan är flyktig och det är okej att det är så, men det var en positiv erfarenhet att göra: jobb behöver inte vara "helt okej" som bäst och "fullständigt vidrigt" som sämst: det kan också vara skoj mitt i ett vanligt jobbsammanhang. Intressant.

Men det ändrar förstås inte mina planer på att någon dag inom en inte allt för avlägsen framtid välja bort ett vanligt jobbliv. Därmed fortsätta spara! Sambon håller på att dra fram planteringsjord på vardagsrumsgolvet i detta nu. Ser så framemot vår och börja odla. På riktigt nog det enda jag har att ordentligt ser framemot i denna pandemitillvaro. Men odling är inte fy skam. 

Blir bra det här. Svackor är okej. Dom går oftast över. Upp i sadeln igen!

En svacka i planeringen

Det började med en tung och moloken stämning förra veckan. En känsla av att inte vilja vara där jag är, men heller inte riktigt känna glädje över vart jag vill eller hur det kommer att bli. Svårt att förklara, men kan tänka mig att detta tillstånd förstärkt gånger tio uppfyller kriterierna för en klinisk depression.

Svårt att se vart det kom ifrån, säkert påverkat av pandemi-tillvaro där livet just nu verkligen mest innehåller tradigheter. Utebliven träning. Jobbigheter på arbetet men samtidigt ingen pepp i att spara lön och sikta på något annat "för vad spelar det för roll". Så nedslående. Addera en rejäl skvätt hälsoångest och känsla av att äsch man lever, man dör och det kan ske när som helst och säkert har jag redan cancer nu. Skitvecka som sagt. 

Förstås i enlighet med detta raderas hela mitt blogginlägg när jag försöker publicera det också. Så det här får bli en kortversion. Hoppas på ljusare stämningsläge framöver. Men just nu, blä.

Gröna vågen 2.0

 Som en förlängning på mitt tidigare blogginlägg: kan man tänka sig att den är en variant av gröna vågen som pågår? Från SVT:s Hundra procent bonde, till Mandelsmanns trädgårdar, till att inflyttandet i Stockholm faktiskt minskar för första gången på flera år. Hur tekniken gör att de hippa storstadsjobben faktiskt inte endast kan utföras i städerna.

Exempelvis min partner: hans arbetsplats blev från och med mars förra året blivit kontorslöst. Från att ha haft typiskt hippa innerstadskontor med arkad-spel, pingisrum etc. på arbetsplatserna. Nu: alla ska jobba hemma och det skall så fortsätta oavsett pandemi eller inte. 

Hur mycket är det värt att betala i pengar/tid att bo centralt? För vår del: funkar halvoptimalt att vi båda jobbar hemifrån från vår 40 kvm lägenhet. Gudskelov gick det att klämma in en liten arbetsplats i sovrummet, för annars hade det nog inte gått överhuvudtaget, men jag ser inte att det är såhär vi vill ha det i flera år framöver. 

Samtidigt: det är också här i storstaden vi har vår umgängeskrets. Det är här min partner har hela sin familj&släkt. Vi har inget givet annat sammanhang att söka oss till. Vi är båda lite oroliga för att en flytt kan komma att innebära ett rätt så ensamt och socialt isolerat liv. Enklare kanske om vi skulle ha barn, det är väl en klassiker att särskilt mindre barn åtminstone ger kontakt med andra föräldrar? Fast om vi aldrig vågar pröva, hur mycket kommer jag då inte riskera att ångra mig...

Det är inte lätt detta med livsplanerna. Livsplaner kräver mod.

Det odlande livet

 Jag började intressera mig för min ekonomi på allvar ett par år innan trettio. Började med Claes Hembergs blogg, oj vad viktig den blev för mig! Helt plötsligt var det som att det gick att förstå vad man kan göra med pengar, att det inte bara behöver finnas på ett sparkonto eller riskera att puts väck försvinna i en oförutsägbar aktiemarknad (vilket var den enda diffusa uppfattning jag hade om börsen. Och förstås "köp billigt, sälj dyrt" men hallå jag visste varken hur man kunde köpa eller när något var billigt eller dyrt).

Jag tuffade på med att fortsätta läsa andras bloggar, Rikatillsammans, miljonärinnan30 etc. Jag bodde samtidigt för första gången i en riktig storstad, och utgifterna växte snabbt trots att livet inte var särskilt extravagant. Insåg att mitt största ekonomiska mål, och investerande, skulle behöva bli en bostad. Så det var bara att försöka spara på och investera så mycket jag vågade (inte jättemycket).

Några år framåt i tiden: bostadsrätt inköpt, ganska tilltufsad och desillusionerad av arbetslivet, även ganska less på storstadslivet och liksom hela konsumtionsgrejen. Började försöka hitta en riktning igen, något att längta till. Vet inte riktigt hur det gick till men jag började följa odlingsbloggar och läsa böcker om odling. Elin Unnes, den coola rockjournalisten och sedan helhjärtade odlaren, var bland dom första jag läste (hennes blogg thesecretgardener är fantastisk!). Hon skrev hur hon hittade odlingen när hon var riktigt på nära in i väggen på sitt dåvarande jobb, och hur ett besök i en tuffsig och gullig kolonilott gav henne mersmak och en längtan efter detsamma. Hon läste sedan odlingböcker i ett år, kunde allt i praktiken, och fick sedan kraschlanda i en egen jordlott och märka att teori och praktik inte alltid överlappar. Men hon skrev så roligt! Och jag kände så igen mig i att vara vilsen i ett jobbliv som sakta men säkert höll på att bryta ned en, och behov att hitta något som gav glädje och energi.

Tog kanske ytterligare något år innan jag insåg att min diffusa plan om ekonomisk frihet och tankar om ett odlande och självhushållande liv verkligen kan gynna varandra och gå ihop. Har sedan hittat flera andra bloggar som också lever/strävar efter detta. Blir glad av det, det är som back to basic men utan 1700-talets svält, sjukdomar och urdåliga hus.

Den här boken är förresten väldigt bra. Den kan man läsa och drömma sig bort i:

En måndag i januari

 Ställt upp datorn på köksbordet, also known as hemmakontoret. Har nu arbetat i statlig tjänst i snart två månader. Rätt stiltje jobbmässigt för mig på grund av chefsbyten så jag hamnar lite på min egen kant som nyanställd och det faktum att en inte är på en fysisk arbetsplats. Skönt på ett sätt, men också gnagande känsla av att "såhär ska det ju inte vara, jag måste ju vara produktiv och visa vad jag kan!". Återigen handlar det väl om att behöva inse att det kommer börja rulla igång, men ja, ändå gnagande.

Samtidigt: hade jag varit kvar inom hälso- och sjukvården nu hade det med all sannolikhet varit full rulle (och då är jag inte ens sjuksköterska/läkare på sjukhus liksom), med arbete i visir och massa jobbigheter i det. Så glad att slippa det. Känner mig verkligen som en priviligerad tjänsteman som sitter lite pösigt på sin (pinnstol) hemma och klagar på att det är för lite att göra. Har aldrig känts så tidigare på en arbetsplats, i alla fall inte mer än 1-2 veckor för sedan har allt rullat igång i ett ofta hiskeligt tempo.

Så jag pöser på. Handlar en semla på lunchpromenaden. Gör lite bankärenden på min privata dator. Läser protokoll och annat på jobbdatorn. Också en tillvaro, om än en ovan sådan. Samt detta: min nuvarande tjänst är tidsbegränsad till två år. Tyckte först att det kändes lite stressande att inte ha en fast anställning, men börjat inse att det finns fördelar med detta. Om jag vill lämna ekorrhjulet, eller åtminstone minska det, om två år blir det rätt naturligt när tjänsten går ut. Förhoppningsvis är jag och min partner redo för någon slags omprövning då: fortsätta att arbeta och samla kapital, eller är det något annat vi vill? Som sagt är vi ju inte helt i synk på när Livsplanen 1.1 om odlingar/gårdsliv ska inträffa tidsmässigt. Men det blir som en checkpoint på vägen i alla fall. 

Pandemi-planen

 Nog är en less på pandemiprat men det är lite viktigt att ha koll på vad den gör med en. Exempelvis: ens vardag är betydligt tråkigare och mer begränsad. Betydligt färre upplevelser generellt. Jag träffar knappt vänner&familj, och när det sker är det på promenad i bästa fall okej väder. Tillvaron är som seg vardag jämnt. Såklart det känns tyngre med jobb då. Såklart man vill bort till något annat. Storstad har mycket litet att erbjuda som spöar landsbygdstillvaro i just detta nu. Samtidigt kommer det ju förändras, i sommar? Får hoppas. Men det gör att jag kan känns att jag forcerar fram, vill kolla på hus nu nu nu när den egentliga planen är att flytta ut om tidigast två år. Kapitalet behöver ackumuleras. Vi båda måste bli färdiga med jobben, är ekonomiskt vansinne att hoppa ur ekorrhjulet för tidigt just nu. Så jag behöver lugna mig lite. Andas in och ut. Det kommer och det som är just nu blir förhoppningsvis snart bättre.

I riktning mot höns

 Jag har alltså nyligen börjar arbeta statligt. På en tjänst som jag verkligen velat ha. Det intressanta: när jag blev erbjuden tjänsten så kände jag mig ändå inte så glad.  Utan närmaste känslan var snarare lättnad, ”nu får jag bra tjänst med bra lön”. Framförallt slippa arbeta kliniskt med patienter. Men det är skillnad att bli lättad över att slippa något jobbigt (arbeta med patienter) till att känna att man rör sig mot det man vill. På fint psykologspråk: röra sig i värderad riktning. För min sån riktning är ju egentligen att inte arbeta alls. Eller inte som en klassisk anställning i alla fall, utan istället att arbete/intresse/fritid ska gå ihop mer. Eller åtminstone att intressen/fritid ska bli en mycket större andel av min vakna tid än vad det är idag. Exempelvis: ha en odling, få till ett litet överskott som kan säljas. Bin och gårdsförsäljning av honungsburkar? Kul! Synd bara att jag är så himla rädd att bli stungen av bin, men mer för att illustrera konceptet. Kanske rent av starta någon rätt fånig aktivitet som ”skogsbad” (tjusigt ord gör att befinna sig i en skog och typ andas och gå) för utmattade tjänstemän? Mm! 

Min partner som gillar att knacka kod har rätt enkelt att kunna göra lite inkomstbringande småuppdrag utifrån det intresset. Mitt främsta intresse är ju att äta choklad och läsa böcker så där av mina ovanstående funderingar. Behöver hitta något som andra kan vara intresserade av att betala för. Just ja! Höns och sälja överskottsägg! Höns tror jag verkligen kan bli ett intresse, verkar mysiga! Jajamän. En sidoinkomst för min fel vore främst mentalt viktigt gör att faktiskt våga ta klivet bort från att låta min tid bli köpt av en arbetsgivare. Ta tillbaka min tid. Det är ju egentligen det som är drömmen om FIRE (Financial Independent/ Early Retirement).