Inför 2021

Snart nytt år! Det blir bra, detta år har varit omtumlade år både privat och samhällsmässigt. Vad jag siktar på under 2021: maxa (nåja, med tanke på förra inlägget) sparandet/investerandet. Och också: hålla mer koll på vad det är för hus som dyker upp på hemnet. Rent av åka på några visningar? Inte med direkt intention att köpa, utan snarare skapa överblick vad som finns och liksom känna att vi är på väg mot livsplanen 1.1? Att det är för det vi sparar och har oss? Risk dock, om jag känner mig själv rätt, att effekten kan bli lite dom att ”bara åka och titta på valpar på kennel. Bara titta!” att det liksom känns omöjligt och att man går miste om världens grej om man inte går all in där och då. Ett potentiellt problem. Samtidigt, vad fasiken: kanske det som krävs för att få ändan ur vagnen?

Hoppas hur som att jag får ett år med ett jobb som inte gör mig orolig&ledsen. Att relationer i mitt liv fortsätter vara fina och bra. Att jag gör mer för min egen fysiska hälsa. Det räcker långt så. Gott nytt!

Maximera sparandet nu eller inte?

Brottats en del med dilemmat hur mycket jag/vi borde spara idag i förhållande till vad vi skulle förlora i, tja, livskvalitet? Har tidigare inte haft så stora fasta utgifter, utan extravagansen har snarare bestått i restaurangbesök, resor, etc. Senaste året har istället (och i linje med corona-livsstilen) blivit få dyra spontana utgifter. Istället har våra fasta kostnader ökat, och det för att vi har börjat att hyra ett torp - och för att kunna ta oss smidigt och när vi vill till torpet: köpt en bil. 

Torpet kostar i månadshyra mer än avgiften vi betalar till bostadsrättsföreningen. Så det är en betydande kostnad, men fortfarande totalt sett billigare än vad jag som singel betalade i hyra på andrahandsmarknaden i Stockholm. Men ändå: fortfarande en stor kostnad, även sett till att vi aldrig skulle övervägt att ens skaffa bil om vi inte haft torpet. 

Samtidigt: utan torpet, hur hade vi då mått under senaste året? Betydligt sämre kan jag lova. Och utan torpet: hade vi då ens förstått att vi gillar så pass mycket att hålla på med trädgård och odlingar? Så det är svårt. Torpet har ju puttat oss i livsriktningen "det här vill vi ha mer av!". Och det är inte läge att nu lämnar staden för ett liv på landet helt. Eller tja, jag är nog det men min partner är inte det. Så jag bidar min tid. Gäller bara inte att börja räkna på vad torpet kostar totalt sett till uteblivna investeringar, så länge jag låter bli att tänka på det så känner jag mig ändå helt OK med upplägget. Är fortfarande så glad att vi ens fick möjlighet att kunna hyra det (och nej, kunna köpa loss det kommer aldrig kunna bli ett alternativ, tyvärr).

Sparandet och den ekonomiska oron

Att spara har varit ganska lätt för mig genom livet. Att i tidig ålder utsättas för insikten om ekonomiska bekymmer hos en förälder genererar inte så oväntat ekonomisk oro/försiktighet när man själv blir vuxen. Samtidigt har det funnits resurser och jag har aldrig varit riktig orolig att någon/en själv ska hamna på bar backe, så ska inte överdriva. 

Hur som, ekonomi är ett av mina favoritområden att hämta oro ifrån. Oron har jag hanterat genom att alltid ha en rejäl buffert. Som student var beloppet i ett tiotal tusenlappar. Idag i antal hundratal tusenlappar. På sparkonto med närmast nollränta. Inte rationellt investeringsmässigt, men rationellt för mig känslomässigt. Det gör att jag står ut med att börsen åker upp och ner. Utlöser förstås fortfarande illamående när det går snabb nedåt, men brukar stävjas av att då istället kolla på sparkontots statiska siffror. Hade mått ännu bättre av att ha en fysisk guldtacka att klappa på, men ja, ett sådant omfångsrikt sparkonto känns till och mer överdrivet för mig.

Pengar är förknippat med en hel del känslor för mig. Oro men också lugn. Jag blir exempelvis lugn&nöjd av att se pengarna dyka in på lönekontot varje månad. Och jag tror att det är en faktor som gör att det känns svårt och främmande att våga välja en annan tillvaro. Att det man sparat och investerat ska vara ens trygghet - hur mycket kommer jag då behöva för att någonsin känna mig trygg? Skulle nog förmodligen försöka behöva hitta någon slags inkomstkälla, behöver inte vara mycket, men något som gör att jag inte behöver känna att jag enbart naggar av sparkapital/investeringar. För annars är "one more year-syndrome" något som jag absolut riskerar att hamna i.

Planen nu? Min nuvarande anställning är på två år. Nu gäller det att hålla i investerandet/sparandet under den tiden. Och kanske har andra livsomständigheter resulterat i att vägen att lämna ekorrhjulet känns allt mer lockande än löneinsättningen gör varje månad.

Vad jag vet just nu idag

 Okej, så jag vet att jobba 100% inte är min drömtillvaro. Men det är ju inte bara det: jobb tenderar att leta sig in även utöver jobbtimmarna för mig. Ofta manifesterat i dålig sömn, viss oro, jobbtankar som smyger sig på. Jag har haft anställningar som det inte är så konstigt att det blir så (arbeta med människor som mår psykiskt dåligt i organisationer som inte direkt tar hand om sina anställda, typisk dålig kombination). 

Balanserade länge farligt nära någon slags stress/för lite-återhämtning-avgrund. För man vänjer sig också med att liksom må skit? Lyckades i alla fall bryta det. Tack käre mig själv och lyckliga omständigheter för det. Men främst: tack mitt rejäla fuck-off-kapital. Hade inte vågat utan det. Och även med det, var det läskigt att (återigen) bli student och ta CSN. Det är vad jag gjort i drygt ett halvår. Nu anställd på trygg statlig tjänst, med förhoppningsvis bättre arbetsvillkor. Men ändå: jag vill något annat! Förslagsvis:

- leva och bo där jag har odlingar&trädgård.

- höns finns där också. Några myskankor som äter snigjävlarna? Rent av några får och några tjuriga getter?

- jag är på gården minst 75% av min tillvaro. Inget jobb att pendla till dagligen. Min grund är på gården tillsammans med min partner.

- finns barn på gården? Jag hoppas. Om inte: en, två dumglada hundar och tre stundtals tillgivna bondkatter.

- skog vill jag äga! Vara skogsägare. Inte bara ”hej jag äger mina aktieindexfonder och det är det jag har allt mitt kapital i. Heja heja!” Är norrlänning i grunden. Skog är något konkret och alltid, alltid värdefullt. För djur&insekter&mikroliv. Gå skogskurser i hyggesfritt skogsbruk och lära mig varsam skogsförvaltning. Råka köpa något himla sorgligt kalhygge och låta det växa upp och skoga till sig under min levnadsbana. Vore ändå fint att följa.

- bo nära ett samhälle och någon slags bya-gemenskap. Inte för nära varandra, inte för avskilt. Tillräckligt nära så storstadsfolket kan åka till en under en två-tre dagars helg?

Livrädd för:

- Känna mig ensam&isolerad på landet utan några kopplingar till någon. Relationen slitas sönder av att det inte blev som vi hoppades på. Att vi ska ha blivit förälskade i ett hus vars skador och hussvamp inte ens besiktningsmannen kunde förutse. Se hur frihetspengarna äta upp av kostsamma renoveringar på ett ställe vi tvivlar på om vi vill vara kvar på.

Hepp! Det är svårt att våga!

Livsplanen 1.1

Någonstans måste man börja. Jag får börja från det här läget: mitten på 30, boendes med partner i en liten brf i en storstad. Sparkapital hyfsat insamlat och ett arv investerat. Oerhört mycket högskolepoäng (och tillika stort CSN-lån). Eftertraktad utbildning men arbetsvillkor och arbetsmiljöer som har kostat mig så mycket redan.

Där jag också är: livskris light? Försöka att hitta en livsplan som ger glädje och inte bara är att försöka fly från misstrivsel. Hitta den där riktningen och gradvis våga göra val som förhoppningsvis leder till något jag inte vill längta bort ifrån.

Men det är ju redan där jag kan börja tvivla. Vem vet vad man vill ha egentligen? Eller snarare; ska jag börja våga göra val som skiljer sig från normen i hopp om att det kan bli bra i längden? Och kanske inte bli för feg i att inte ens våga testa.

Har haft så stor glädje att läsa om andras tankar och sparresor mot ett liv i FIRE. Tänker att detta kan gå bli min offentliga anteckningsblock mot att hitta min plan.