Som en förlängning på mitt tidigare blogginlägg: kan man tänka sig att den är en variant av gröna vågen som pågår? Från SVT:s Hundra procent bonde, till Mandelsmanns trädgårdar, till att inflyttandet i Stockholm faktiskt minskar för första gången på flera år. Hur tekniken gör att de hippa storstadsjobben faktiskt inte endast kan utföras i städerna.
Exempelvis min partner: hans arbetsplats blev från och med mars förra året blivit kontorslöst. Från att ha haft typiskt hippa innerstadskontor med arkad-spel, pingisrum etc. på arbetsplatserna. Nu: alla ska jobba hemma och det skall så fortsätta oavsett pandemi eller inte.
Hur mycket är det värt att betala i pengar/tid att bo centralt? För vår del: funkar halvoptimalt att vi båda jobbar hemifrån från vår 40 kvm lägenhet. Gudskelov gick det att klämma in en liten arbetsplats i sovrummet, för annars hade det nog inte gått överhuvudtaget, men jag ser inte att det är såhär vi vill ha det i flera år framöver.
Samtidigt: det är också här i storstaden vi har vår umgängeskrets. Det är här min partner har hela sin familj&släkt. Vi har inget givet annat sammanhang att söka oss till. Vi är båda lite oroliga för att en flytt kan komma att innebära ett rätt så ensamt och socialt isolerat liv. Enklare kanske om vi skulle ha barn, det är väl en klassiker att särskilt mindre barn åtminstone ger kontakt med andra föräldrar? Fast om vi aldrig vågar pröva, hur mycket kommer jag då inte riskera att ångra mig...
Det är inte lätt detta med livsplanerna. Livsplaner kräver mod.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar