Att spara har varit ganska lätt för mig genom livet. Att i tidig ålder utsättas för insikten om ekonomiska bekymmer hos en förälder genererar inte så oväntat ekonomisk oro/försiktighet när man själv blir vuxen. Samtidigt har det funnits resurser och jag har aldrig varit riktig orolig att någon/en själv ska hamna på bar backe, så ska inte överdriva.
Hur som, ekonomi är ett av mina favoritområden att hämta oro ifrån. Oron har jag hanterat genom att alltid ha en rejäl buffert. Som student var beloppet i ett tiotal tusenlappar. Idag i antal hundratal tusenlappar. På sparkonto med närmast nollränta. Inte rationellt investeringsmässigt, men rationellt för mig känslomässigt. Det gör att jag står ut med att börsen åker upp och ner. Utlöser förstås fortfarande illamående när det går snabb nedåt, men brukar stävjas av att då istället kolla på sparkontots statiska siffror. Hade mått ännu bättre av att ha en fysisk guldtacka att klappa på, men ja, ett sådant omfångsrikt sparkonto känns till och mer överdrivet för mig.
Pengar är förknippat med en hel del känslor för mig. Oro men också lugn. Jag blir exempelvis lugn&nöjd av att se pengarna dyka in på lönekontot varje månad. Och jag tror att det är en faktor som gör att det känns svårt och främmande att våga välja en annan tillvaro. Att det man sparat och investerat ska vara ens trygghet - hur mycket kommer jag då behöva för att någonsin känna mig trygg? Skulle nog förmodligen försöka behöva hitta någon slags inkomstkälla, behöver inte vara mycket, men något som gör att jag inte behöver känna att jag enbart naggar av sparkapital/investeringar. För annars är "one more year-syndrome" något som jag absolut riskerar att hamna i.
Planen nu? Min nuvarande anställning är på två år. Nu gäller det att hålla i investerandet/sparandet under den tiden. Och kanske har andra livsomständigheter resulterat i att vägen att lämna ekorrhjulet känns allt mer lockande än löneinsättningen gör varje månad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar