Den oroliga ekonomisjälen

Vi behöver prata om den. JAG behöver prata om den. Min oroliga ekonomisjäl. När andra (exempelvis min partner) oroar sig för diverse kroppsliga åkommor så är min high way till oros-helvetes-gapet att haka upp mig på något i kraftfältet "ekonomi". Exempel: när vi köpte bostadsrätt (min första) för ett par år sedan: jag kunde vakna upp mitt i natten med slutsumman på lägenheten som ett tyst skrik. Det var som att jag drömde om det talet? Lyckades ju även med bedriften att köpa på en absolut topp innan bostadsmarknaden störtdök med ett antal procentenheter, så det räckte ju lång väg för att jag skulle känna att jag gjort Livets Största Förlustaffär Någonsin. 

Vår lägenhet skulle antagligen inte inbringa sitt inköpsvärde idag heller. Inköpet/budgivningen skedde innan jag på riktigt hade förstått kraften i sparande/investerande/ränta-på-ränta. Jag var mer lycklig över att jag hade så pass mycket pengar att det liksom GICK att köpa något i det område jag verkligen, verkligen ville bo i. Förenklades förstås av att vi var två. Hade månaderna innan sökt på egen hand och med ett lånelöfte som för valfri person i mindre småstad/samhälle skulle kunna köpa ett eller två hus för, men som i storstadsområde knappt räckte till två rum. Snarare ett.

Hursom. Oron. Den är ju som jag varit inne på tidigare tvåeggad. Den har hjälpt mig i att vara sparsam och hela tiden vilja samla mer och mer. Men den kostar mig också; den kostar i sömn, att vakna med förbannade siffror i huvudet som gnager i själen, och den kommer garantera kosta mig när det gäller att investera. För jag vågar liksom inte så mycket? Mitt oinvesterande sparkonto, det är liksom närmare två år buffert som ligger där om jag skulle slå ut mina nuvarande levnadsomkostnader. OK om jag precis hade inträtt i FI/RE - men hallå, jag har ju ett jobb? Jag lägger undan tiotalet tusenlappar varje månad - det borde räcka rätt gott tillsammans med en mindre klumpsumma om kanske ett halvårs utgifter. Dessutom när jag bor med partner med god och säker inkomst också. Men nej. Sparasparaspara. Hamstrahamstrahamstra. 

Därav att jag vill köpa skog tror jag? För den kan jag se. Den kan jag lära mig ta hand om. Bostadsrätter och aktiefonder känns så mycket som hitte-på i jämförelse. Hittepåbelopp och hittepå-marknader. Mark är ju alltid mark. Så länge man inte börjar spekulera i träskmarker i Florida som på det gamla 1920-talet. Men det ska jag försöka undvika. Gillar dock myrar så inte omöjligt att jag faller dit på det ändå. Tänk en fin myr i fjällmiljö! "Det här är min myrmark. Här bryter jag torv till mina odlingar. Här bor mina fjäll-lämlar och här är mina förkrympta fjällbjörkar". Gör mig ändå glad att tänka på det. Småland har väl rätt mycket myrmark också?