Igår började arbetsveckan för mig. Jag har alltså börjat på nytt jobb i pandemtid. Det är både lyckat och inte alls lyckat. Fördelen är hemarbetet: det ger ändå en viss känsla av frihet. Att jobbet liksom känns på låtsas? Särskilt när man som jag är ny och inte riktigt är igång med uppgifter än. Nackdel: herregud, satt igår och skrek på datorn på grund av tekniktrassel.
Men lönen, åh, jag är fortfarande lycklig över den lön som dök in i december. Har verkligen varit okej att haft CSN och klara sig på det, men åh, lönen kändes lite som min enda form av knark. Penga-knarket. Problemet är att knark ju har en rätt kortsiktig effekt: jätteskönt med kicken (pengar på kontot!) men sedan försvinner det ju litegrann. Eller alltså, det kommer ju göra det när jag väl har tillvant mig med att ha en månadslön igen.
Hursom. Jobbstart. Resulterade alltså direkt i teknikstress och att jag satt och skrev på datorn som sagt. Inte så harmoniskt. Hög grad av irritationsnivå. Är det att jag känner mig arg över att vara tillbaka i jobbhjulet igen? Att det paus jag haft under ett halvår definitivt nu är över och nu är livet såhär: sitta på en pinnstol vid köksbord och svära över webbkurser som vägrar fungera. Välbetalt, absolut, men så...meningslöst.
Så jag blir en hemnet-surfare. Kollar gårdar. Kollar skogsmark. Kollar odlingszoner; hur högt upp i landet och i Småland/Värmland/Hälsingland klarar sig de små persikoträden som jag ska ha någon gång? De viktiga frågorna.
Detta skavande gör hela konceptet 30-/40-/50-årskrisser/livskriser generellt så mycket lättare att förstå sig på att en hamnar där i krisen. Har en idé om att denna "offentliga" anonyma dagbok (haha - tror knappt jag har några läsare? Men om någon är här: hej!) kommer hjälpa mig att hålla mig på en livskurs. Inte resultera i kris utan steg för steg ta mig dit jag vill. Ekonomisk trygghet och jobbrelaterad frihet med ett gäng persikoträd och hönor. Inshallah!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar